03 september 2016

Apropå Finnkampen

Då jag var 7 år började jag skolans första klass.
Då jag var 12 år och gick i sexan stod jag på toppen av min idrottskarriär.
Tro det, den som vill.

Det började med ett häftigt motlut.
Jag föddes nämligen plattfot.
Linkade ohjälpligt efter min storasyster i alla kappspringningar.

I folkskolan skickade min mor mig ömsom till Vanföreanstalten
och till H E Adamsson för att utprova hålfotsinlägg.
Sakta men säkert rättades mina fotvalv upp och jag kunde börja springa ordentligt.

När jag var tolv år och började i sexan,
hade min kropp börjat förändras.
Jag växte fortare än mina klasskompisar.

Blev större, fick små fjun här och där
och förstod att jag nu stod vid porten till Puberteten.
Bad Gud om beskydd och ledning inför den svåra tid som stundade.

Den hösten hölls sedvanliga skolungdomstävlingar i tre sporter:
Löpning 60 meter, längdhopp och kast med liten boll/slungboll.
Tjejerna som inte kunde kasta på riktigt fick kasta slungboll.

Tävlingarna hölls på Tjärnvallen,
en mycket respektingivande arena i Utansjö.
Dit samlades bygdens skolbarn för sin årliga kamp.

Vid höstens tävlingar lyckades jag mycket bra.
Min svaga gren var längdhopp. Klarade bara 3,5 m typ.
Löpning och kast med liten boll var mer mina grenar.

Det stod mellan mig och Lars-Gunnar Hultin i löpning.
Han var lika lång som jag men lite smalare.
En hejare på att springa. Han vann men jag tog silver.

Kasta boll var min specialitet.
Hade kastat stenar, kottar, pinnar,spjut så länge jag mindes.
Det stod mellan mig och Kent Nordin.

Vi brukade vinna vartannat år.
Detta år vann jag med ett kast på ca 45 meter
Sammantaget vann jag tävlingarna för Gossar -48.

Det ledde till peaken i min idrottskarriär.
Jag blev skickad till Härnösand,
för att representera Högsjö kommuns skolor i Kretsmästerskapen.

Jag har ännu inte fattat vad som menas med kretsmästerskap,
men Att det lät fint: Kretsmästerskap!
Och vad fint det var att tävlingarna gick av stapeln på  Ängevallen!

Jag säger bara det: Ängevallen, där Älgarna spelade fotboll!
På riktigt! Jag menar: Nere i staden Härnösand!
Dit skulle jag och försvara min hembygd.

Tävlingarna hölls en mulen men varm septemberdag.
Läktarna var fyllda av stadens hejarklackar.
Vi lantisar från Viksjö, Häggdånger och Högsjö hade inga som höll på oss.

Jag lyckade i alla tre grenarna, troligen tack vare mina hormoner
som gjort mig större och starkare än snittet fyrtioåttor.
Så jag vann!

Jag vann alltså Kretsmästerskapet för Gossar födda 1948
på Ängevallen nere i Härnösand år 1960.
Det är faktiskt sant.

Det var bara det att ingen däruppe i Högsjö kommuns skolor
trodde att vi skulle kunna röna någon som helst framgång
mot den stora stadens självsäkra förmågor.

Så när jag som vinnare ropades upp för att bestiga prispallen,
fanns där inte en enda supporter från min skola eller min familj.
Något förvånad steg jag upp på prispallen och tog emot min guldmedalj.

Det hela gick så fort, och kändes så overkligt.
Inte visste jag då att detta var krönet på min idrottsliga karriär.
Sen åkte jag hem och berättade för mina föräldrar att jag vann.

Det var inget särskilt med det.
Har inget minne av att det firades på något sätt.
Men min mamma skämdes för att ingen hade varit där och hejat på mig.

Men jag hade fått smak för Staden.
Året därefter började jag på läroverket i stan. 
Och Tjärnvallen började mer och mer slya igen i mitt minne.

2 kommentarer:

  1. Min mamma brukar återkomma till att hon kom på sådan plats i försöksheatet att hon inte automatiskt gick vidare. Så hon åkte hem. Men så hade hon bättre tid än andra på samma plats i andra heat, så hon skulle ha varit med.

    Det där var nog på realskolan tror jag så det var inte heller igår.

    Själv var jag bland de där sista för jämnan.

    SvaraRadera