Hedersprost!

Jo visst, det är en fin och högtidlig titel.
Men det är inte det, inte själva titeln.
Jag har aldrig farit efter titlar.

Men att vid medarbetarmötets avslutande sändningsmässa bli kallad fram -
Hon hade sagt att hon ville utnämna några hedersprostar,
och att också jag måste vara där för att hon ville få tacka mig för mitt jobb med mötet.

Hon nämner inte helt oväntat min kollega som gjort det akademiska teologiska jobbet,
som har skrivit en lärd, gedigen bok till mötet.
Och utnämner henne till prost honoris causa och ger henne en kram.

Sen ber hon mig komma fram, jag som i mitt eget tycke bara haft huvudansvaret för
det praktiska och innehållsliga, för mjukvaran i mötet.
Och jag väntar mig ett tack till mig och arbetsgruppen.

Domkyrkan proppfull med medarbetare från stiftets fyra hörn.

Men när jag kommer fram, läser hon upp från en tavla
att hon härmed utnämner Jan Sjöberg till prost honoris causa i Svenska kyrkan
för förtjänstfulla insatser i Härnösands stift.

Chocken
Tårarna
Björnkramen

Den förkrossande långa och varma applåden från en fullsatt domkyrka.
Helt enormt. Helt enormt!
Jag saknar ord.

Det var som -
som om dom menade det,
både biskopen och menigheten.

Bekräftelsen
Betydelsen
Belöningen

Jag är tagen.
Hedrat inför hela stiftet...
jag som aldrig riktigt har trott på mig själv

Tack!