Det är första maj och vi kör genom vårt undersköna landskap Ångermanland
för att hälsa på syster och syskonbarn i Mjällom.
Det är hur vackert som helst.
Tussilago! Jag säger bara det: Tussilago.
Överallt! I stora klungor som jag aldrig sett förr.
Och där bredvid: vitsippor.
Vanliga år kommer tussilagon först och vitsippan sen,
men nu vill tydligen båda tävla om uppmärksamheten.
Hur trött man än är vaknar varma känslor inombords av resan genom landsbygden.
Sats 2. Szene am Bach.
Vi kommer åter till Ytterskog, parkerar bilen och går över bäcken till vår sida.
Bäcken är våryster, kastar sig utför avsatsen under vår bro.
Runtomkring sjunger fåglar: Väl inte vaktlar och sånt som i pastoralsymfonin,
men väl gransångare, rödvingetrastar, bofinkar.
Jag stannar till på bron och andas in bäck-scenen.
Sats 3. Der Sturm
Vi hade två häftiga stormar här i vintras.
En från öster och en, Dagmar, från väster.
Dagmar knäckte två granar bredvid vår stuga.
Sju meter upp bröts de rakt av och landade strax utanför vår altan.
Eftermiddagen går åt till att hugga grenar och köra till brasan,
såga itu stormfällena, bära bort och kratta rent.
I vårsolen börjar svetten lacka.
Härligt.
Sats 4. Hirtengesang. Frohe und dankbare Gefuhle (ska vara tyskt y) nach dem Sturm.
En välgörande dusch efter slitet med granarna.
Och vatten, flera glas vatten.
Sen vidtager middagen.
Gårdagens rester plus en rotsaksgratäng.
Ett litet glas rött under jobbet
och maten blir såå god.
Hustrun berömmer allt vad hon orkar.
Och solen dalar i väster.
Och Beethoven avslutar sin symfoni i bästa F-dur.
Och jag tackar Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar