Pingsten och språken

Pingsten är språkens helg alltsedan lärjungarna på den första pingstdagen prisade Gud i tungor på en mängd språk. Berättelsen finns i Apostlagärningarna, kap 2.
För två generationer sedan var vårt land tämligen språkhomogent. Alla talade svenska, och de som kom hit förväntades snabbt gå över till "ärans och hjältarnas språk". Under åren har Svenska för invandrare funnits som redskap för att underlätta för nya svenskar att lära sig vårt svåra språk. Men jag minns också en tid då hemspråksundervisningens språkkurs Merhaba blev en självklarhet i vårt TV-utbud. Idag har vi ett mångfaldssamhälle och inser att många svenskar aldrig kommer att lära sig svenska.

Flerspråkigheten är ett ämne som också lyfts fram i biskop Tuulikkis herdabrev. Själv en invandrad finländare känner hon varmt för de här frågorna. Kapitlet inleds med ett intressant personligt vittnesbörd om hennes eget möte med den sverige-finska språk- och kulturproblematiken. Under den tid som flutit har Sverige förändras, så även kyrkan. Idag skall varje församling ha en beredskap för att betjäna sina församlingsbor även på andra språk än svenska. För Härnösands stifts räkning handlar det främst om teckenspråk, samiska och finska.
Biskopen refererar några gånger till den kyrkliga utredningen "En flerspråkig kyrka", vars grundsyn är att "Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser - språkliga, kulturella och nationella. Svenska kyrkan har i flera hundra år firat gudstjänst på flera språk. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan." Utredningen förordar en Strukturell pluralism, som om jag förstår det rätt innebär att kyrkan förväntas införliva de olika språkliga uttrycken i sitt grunttänk. Alltså att de olika språkgrupperna måste ges plats i församlingslivet och betraktas som en likvärdig del av församlingens verksamhet. (Ungefär som vi skall tänka om EFS, tänker jag.) Biskopen förordar utredningens förslag att vi borde använda termen inkludera i ställer för integrera. Inkludera de olika språken i vårt kyrkoliv i stället för att tänka folkgruppsmässigt att den och den folkgruppen behöver integreras i kyrkan. Genom att inkludera visas en öppenhet som erkänner och erbjuder plats. Målet verkar inte vara att göra alla till en viss sorts kyrkokristna utan att också acceptera som svenskt och svenskkyrkligt det som inte låter svenskt eller ser svenskt ut.

En flerspråkig kyrka, det betyder vad jag förstår att Svenska kyrkan måste få vara en kyrka på flera språk. När jag tänker efter inser jag hur lätt det är att fastna i svenskhetstänkandet. Att svenskt i det här fallet är det som låter som svenska språket. Här pekar biskop Tuulikki på en central punkt i det kristna budskapet. Att kyrkan med stort K inte alls är svensk utan världsvid och gränsöverskridande. "Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan."

En riktig pingstvision må jag säga.