Sitter på Bromma flygplats i en SAAB 2000 och det är snöyra utanför. Vi kommer inte iväg i tid för det är många plan som skall avisas innan de får lyfta. Under tiden sitter jag och låter tiden gå. Har ingen tidning eller bok att ta till så jag låter tanken vandra. Mina ögon faller på trafikledartornet, och då ser jag något.
Nedanför tornet på plattan står ett gammalt flygplan från andra världskriget, en flygande fästning. En ung dristig flygkapten går ombord för att kolla att allt är klart med maskinen. Därefter kommer passagerare som alla ska åka ut på sin första flygning. Två av dem känner jag igen, fast de är unga och nygifta. De är på väg till Etiopien för att bli mina föräldrar. De stiger omborg och spänner fast sig sittande i två rader mitt emot varandra. Kapten von Rosen gör klart för start, och flygmaskinen brummar iväg i snöyran. Det är december och året är 1945.
Bredvid vårt plan står ett annat som just nu blåses ren från snö och is. Snart är det vår tur. Jag fascineras av denna flygplats. Den har så mycket av historia. Medan jag sitter i mina tankar taxar en DC3:a in och parkerar under det gamla trafikledartornet. På åskådarterassen bredvid tornet står ett par människor i ivrig väntan. De har kommit ned från Västerbotten för att ta emot sina afrikafarare och äntligen få se sina barnbarn. Ut ur flygplanet stiger så deras dotter med två småbarn. Lillebror ligger i en korg. Han är sjuk men har klarat resan. Hon vinkar upp mot sina föräldrar och skrattar lättad. Hon är äntligen hemma igen. Året är 1948 och det är sommar.
Snön virvlar utanför och vårt plan står fortfarande kvar på plattan. Nu ska tydligen startbanan plogas. Jag lutar mig tillbaka och min blick glider på nytt bort mot den gamla terminalbyggnaden. Takterassen ser bekant ut. Genom snöbyarna ser jag nu några andra stå där. En mor med tre barn som vinkar. Och nu är det sensommar. Nere på plattan står en DC6:a, och bland passagerarna som går ut till planet stannar en man till. Han har en kameraväska hängande från axeln. Han ska ut till Etiopien igen, denna gång för att göra missionsfilmer. Och familjen är där för att vinka av honom. Han vinkar rörd och stiger sedan ombord. Året är 1959.
Och sedan rullar planet ut till start.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack, Jan, som sätter ord på famljehistoria och minnen. Jag var ju med i flygande fästningen, fast osynlig än... 1959 går mitt minne lite isär: jag ser en Caravelle med trekantiga fönster som bär pappa bort, men det spelar ju ingen roll att jag kommer ihåg fel. Känslan är densamma--pappa åker bort på jätte, jättelänge... Det kommer att bli vinter innan han är tillbaka--en evighet för oss barn. Kommer du ihåg hur vi grät, och hur hopplöst det var att stanna och fika på vägen hem, för alla getingar? Undrar hur mamma upplevde den dagen... Ulla
SvaraRaderaJodå, det kan mycket väl ha varit en Caravelle.
SvaraRaderaHoppas du ursäktar den konstnärliga friheten...
Hade velat rådfråga dig om annat också.
Getingar, ja visst minns jag det. På hemvägen satt du i hettan med halva huvudet utanför bilfönstret och blev plötsligt rädd att du hade blivit getingstungen. Mamma svängde in till Gävle lasarett men det var visst inte så farligt, för du lever ju än.