Alarm!

Klockan är 02.35.
Vi vaknar av att båda våra mobiltelefoner signalerar för ett nytt sms.
Yrvakna tänder vi sänglamporna och kollar telefonerna:
LARM STUGAN: Brandlarm: Rökdetektor storstugan!
Då ringer vår fasta telefon.
Och när jag lyfter den luren hörs bara ett tjutande alarm: Ooii, ooii, ooii!!

Med ens är vi klarvakna och inser allvaret.
Hoppar i kläderna, rusar till dörren, drar på stövlar och en ytterrock, tar med hunden och springer till bilen. Kör så fort vi törs i snömodden ut på E4:an och tar sikte på horisonten bort mot vindsnurrorna i norr. Men det är mörkt så vi ser inget. Dessutom regndis som försvårar sikten.

Kl 03 är vi framme vid bommen in till stugan. Men där är så mycket snö att vi inte har nån chans alls att köra in den vanliga vägen. Vi tar nästa infart som är farbar om än oplogad. Vi svänger in på den, Erlings väg, och snirklar oss fram nästan ända fram till hans stuga. Där stannar vi och ger vi oss ut i terrängen för att pulsa sista biten ner till vår stuga. Hittar en liten LED-lampa i bilen och försöker med dess hjälp hitta rätt väg. Mer och mer förbryllade letar vi oss nedför backen där vi för två somrar sedan planterade 196 granar som tack för att vi fick en väg att frakta den nya stugan på.

Till slut ser vi den,, stugknuten.
Stugan är intakt.
Ingen eld.
Ingen brand.
Bara natt och mörker och frågor.

Vi snubblar i snön uppför farstutrappan och tar oss in i stugan.
Där är allt lugnt gudskelov.
Stugan är kvar.
Stugan är kvar, Åsa! Den är kvar!!

Vi fattar ingenting, men nollställer larmet, larmar på och stänger om vårt paradis.
Pulsar tacksamma uppför backen tillbaka till bilen. Och backar hela vägen ut på gamla E4:an för att inte köra fast i snön.
Och kl 04 är vi hemma igen.

Spänningen släpper och jag gäspar när jag låser upp vår ytterdörr.
Inser att jag ska upp snart för att leda en kursdag på Vårsta.
Sen slocknar jag i min säng och drömmer starkt tills klockan ringer.
Utan ett larmande sms.