Till gymmet

Det är bara nödvändigt. Kroppen skriker efter det.
Jag måste hålla igång i vinter.
Nåja, jag hade kanske inte tänkt rusa åstad riktigt än.
Men så kommer hustrun hem en dag med två årskort till det nyss öppnade gymmet i simhallen.
Okey...

Bittida om morgonen smyger jag mig så dit. Skamsen för att det var så länge sedan och för att det syns. Här gäller det att inte låtsas om det. Jag går med stora säkra kliv in i entrén och fram till disken.
-Hej, ska du träna?
Damen som frågar ser lite äldre ut än sist jag var där.
-Ja jag tänkte det, svarar jag och visar mitt nya elektroniska gymkort.
Jag får en nyckel och frågar om omklädningen är där den var förut.
Javisst det är den.

Det är nåt visst med omklädningsrum. I den förtätade svettlukten glider jag in i en meditativ bubbla och byter om sakta och väl. Det här är min stund, min egen timme. Den ska jag ta vara på.
Ombytt och klar går jag ut i entrén igen för att söka mig upp till övervåningen. Men ingången via simhallen är stängd så jag måste fråga.
-Jaså, är det sååå länge sen du var här, säger mänskan och ler roat. Nej du måste ta trappan här.

Avslöjad och knäsvag äntrar jag så schavotten och kommer upp till gymmet. Det ser ut att ha dubbelt så många träningsredskap som senast. Jag tar ett träningskort och ett träningsprogram och går sedan till löpbandet. Fast, jag vill nog kalla det promenadbandet. 15 minuter i rask promenad och jag är färdig för tortyrredskapen.
1c och 3c och 6b och 14 och gud vet vad de alla heter och lika många till, som alla har ett gemensamt, nämligen att försöka vrida nån led ur led på mig.

Medan jag sitter där och tränar bröstmusklerna ser jag plötsligt utsikten. Östanbäcken med domkyrkan därovan. Vackert, vackert i förvinterkyla och rimfrost.

Men här inne lackar svetten. Jag gnor på och når till slut den förlösande stretchningen. Den försonar allt och lämnar mig med min ära i behåll.
Det här kanske till och med ska bli roligt. Särskilt om mödan betalar sig på vågen en dag.

Varde alltså härmed tillkännagivet.