Jag har idag bevistat årets första och troligen enda konfirmation.
Sex konfirmander med särskilda behov.
Plus åttio nära och kära, och sex gånger åttio lovsjungande änglar.
Tre ledare som under året har gett järnet
för att de här dyrbara ungdomarna skall få något med sig ut i livet,
något som håller, något som bär.
Sex ungdomar med olika funktionshinder, i vita konfirmandkåpor,
Lika viktiga som andra ungdomar, lika fina, lika sedda.
Och kyrkan full med stolta släktingar och vänner.
Frälsarkransen, deras konfirmandmaterial.
Enkelt, tydligt, instruktivt.
Radbandet som är en vandring genom kristen livserfarenhet.
En av konfirmanderna kan läsa högt och gör det.
En leds fram och får agera med de andra i ett drama om händer.
Alla sex får uppgifter allt efter förmåga.
Enkla sånger kring frälsarkransens pärlor.
Texter som förmedlar.
Texter som berör.
Unga människor, oftast helt bortglömda.
Ungdomar med olika svårigheter och funktionshinder.
Men urviktiga för Gud.
Vem är egentligen funktionshindrad?
Vem har svårt för sig?
De här ungdomarna minns allt de har lärt sig.
Emma som konfirmerades ifjol
och Christoffer som gjorde det för tre år sedan.
De kunde fortfarande svaret på pärlornas gåta.
Nu möter de Jesus i nattvarden
precis som de är,
precis här, och precis nu.
Det som är svagt i världen det upphöjde Gud, säger Paulus.
Men vem har sagt att de här ungdomarna är svaga.
Som tar emot Gud i sitt hjärta så omedelbart, och med en kram.
Ser vi inte hur de får sitta nära Frälsaren vid det himmelska nattvardsbordet,
där alla normala, väluppfostrade, lärda, smarta och politiskt korrekta medborgare
får ta plats längre ner vid bordet.
Konfirmationsmässan närmar sig sitt slut, och de unga pustar ut.
Veckan har varit jobbig och dagen nervös.
Nu är det bara en psalm kvar. Sen ska vi få tårta!
Men den psalmen..!
Slutpsalmen som en av konfirmanderna själv kom på
efter allt tal om pärlor och Gud och honom själv:
Pärleporten.
Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig, och bevarat mig som sin.
Jag känner änglarna klappa i händerna
och skynda hem för att berätta
för Gud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror egentligen inte på att det finns funktionshindrade människor. Det är inte människorna som det är "fel" på. Det är det vi byggt upp som är på det sättet så att människor inte klarar av miljön som är hindret. Om inte alla kan delta är det miljön, sättet att kommunicera, det man bryr sig om, det man bygger.... som inte är fullödigt.
SvaraRaderaIntegrering handlar om att förstå allas lika värde och om att ge människor både rätt och möjlighet att delta i allt samhällsliv tillsammans. - Och såklart rätt att slippa om man inte önskar vara med.
Det säger något om samhället, att se vilka människor man ger etiketter..vilka man anser vara mindre "värda", vilka man rådfrågar och vilka man upphöjer respektive ser ner på....
Och ibland blir det någon sorts omvänd rasism av det vi kallar integration....
Men jag tror uppriktigt, att det du beskriver är en situation som människor - oavsett om de var i gruppen funktionshindrade eller i anhörig/vänkategorin har fått något viktigt med sig i gemenskapen som handlar om något som inte går att lägga beslag på genom att vara högutbildad eller högt uppsatt....
Och du skriver som vanligt så bra.