Vilken stark skärtorsdagsmässa!
Urtrött efter allt bärande av lådor är jag tvehågsen till att gå i kyrkan ikväll.
Men jag går dit, och nu är jag glad för det.
Några höjdpunkter:
Processionen blir stark för mig.
Jesus Kristus, symboliserad av processionskorset, kommer in i kyrkan, kommer till vår gudstjänst för att möta oss och välsigna oss. Men ikväll på Skärtorsdag kommer han in till sitt lidande: "Du som gick före oss längst in i ångesten, hjälp oss att finna dig, Herre i mörkret..."
Biskop Tuulikkis predikan: Ger en tankeställare kring rasismen, och huruvida den finns i oss. Men särskilt starkt blir det hon säger, att uttrycket Kristi kropp och blod för en jude har samma betydelse som vårt västerländska kropp och själ. Enligt judiskt tänkande bor själen i blodet. Så när Jesus säger att vi i nattvarden får del av Kristi kropp och blod, så menar han att han är vekligen närvarande och möter oss med hela sin varelse till kropp och själ.
Organistens postludium: Altaret kläds av, ljusen släcks, allt medan Psaltaren 22 läses och domkyrkoorganisten improviserar på stora orgeln. När hela kyrkan är naken och mörklagd, slutar hans postludium med att han slår av strömmen och slutackordet dör ut. En stark illustration till kvällens oerhörda budskap: Allt hopp är ute. Nu gäller bara ångest och död. Men Jesus delar också det med oss.
Det blir alltså ingen utgångsprocession. Lärjungarna får klara sig själva bäst dom kan i mörkret, nu när Jesus blivit tillfångatagen. Tagna av det starka symbolspråket går vi tysta ut i natten. Och även där, på kyrktrappan, talar tystnaden ur psalm 74: "Du som går före oss ut i en trasig värld, sänd oss med fred och bröd, Herre i världen."
Tack! Det här behövde jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänk att jag inte lyckats få sjunga 74-an under hela fastan.
SvaraRaderaMen jag fick se Astrid rulla ihop altarduken. Oändligt långsamt. Vakande långsamt. Och mina tankar spretade åt olika håll vad det kunde symbolisera.
Det är knepigt att ha två hötappar att välja mellan ...
Det är mycket jag inte får ihop... varför man ska fira ett lidande. Är det inte motsatsen man firar? Och jag förstår inte hur en som dog för tvåtusen år sedan kan hjälpa mig när jag ska dö. Ensamheten blir väl inte mindre, smärtan inte mer uthärdlig för att någon annan känt ungefär detsamma. Man blir inte odödlig och smärtfri för den skull.
SvaraRaderaOch det du inte skriver och kanske inte heller tror på är det jag hört av många... att Jesus skulle dö "för våra synder" och att vi minsann ska skämmas livet ur oss för att vi behöver bli förlåtna av och till. En otäckt förtryckande kyrka som ser till att vi människor förblir skräp... det är väl det som direkt får mig att tänka, att en sån gud kan jag inte tro på. En som skulle skapa människor och sedan förtrycka dem och därutöver påstå att han själv måste gå igenom helvetet utan att det egentligen gör någon skillnad. För oss alltså, Som ska fortsätta vara värdelösa syndare in i evigheten.
Men alltså, det skriver du inte. Och jag undrar hur du tänker. På riktigt.
... och, ja, till dig skriver man väl inte glad påsk riktigt än tror jag.
Good Friday,.... kanske.
Jaadu, det där var material för ett längre samtal.Kort svar: Om Jesus har legat i sin grav i tvåtusen år nu, då kan han inte hjälpa mig när jag ska dö. Men om han uppstod på påskdagen och lever idag, då kan han det.
SvaraRaderaNej ett lidande är inget att fira och det gör vi inte heller. I alla kyrkor är långfredagens gudstjänst närmast att likna vid en begravningshögtid då vi minns det Jesus har gjort för oss. Jag tror som Bibeln säger att han dog för mina synder, och det är jag oerhört tacksam för. Men jag ställer inte upp på någon förtryckarkyrka som du målar upp. Jag upplever tvärtom att Jesu offerdöd innehåller ett befriande budskap som lyfter och ger mig hopp. Men som sagt, det här skulle behöva en lång fredags samtal.
Jag tänker att du är hemmablind...
SvaraRaderaOm du inte ser förtrycket.
Fast nog förstår jag att du ser det andra. Att något dör och förvandlas till liv. Det är bara det, att budskapet under hundratals år av makt och förtryck blivit ett helt annat. Som jag ser det alltså.
Jag har för övrigt varit på många fina begravningar som varit just minnesstunder, där man gråtit och befriats. Men när man går i kyrkan en långfredag (vilket jag gjort ett antal kyliga vårar) hamnar man i något annat än en tacksam minnesstund. Där har tyngden legat på hur eländiga vi är som orsakat detta. Som om vi är mördare hela bunten.
Hopplöst fast i en förbrytaridentitet. Och det är verkligen inget befriande i den förkunnelsen.
Men... alltså jag hoppas våra bloggar fortsätter reflektera ...vad det nu är vi tror på.
Kram från Ebba som snaskar ägg och vakar över en skäggig son som undgick döden med en hårsmån.
Får jag sticka in med en synpunkt?
SvaraRaderaPå den tiden, så ingick offrandet i religionen. Man offrade för att något skulle ske, man offrade tacksamt när något hade skett och man offrade "böter" när man gjort fel.
Luther (som kom 1500 år senare) funderade på det där: "Tänk om man gjort något fel som är riktigt fel, och så har man missat att bikta det och få göra bot för det, för man inte fattat allvaret i det. Hur går det då för en?"
Jag tänker att den botgöringssed som fanns i katolska kyrkan på Luthers tid stämmer ungefär med judiska tempelreligionen.
Ny bild:
Handtaget till porten till Gud sitter för högt upp. Hur vi små människor än sträcker på oss så når vi inte upp att öppna. Bara den som är totalt jätteperfekt når upp, men sådan är ingen. Till slut så blir Gud trött på att sitta där bakom porten alldeles själv så han öppnar dörren åt oss. Istället för att vi själva öppnar väg för oss själva (genom erkännande av varje enskild sak och bot på det) så öppnar han väg till oss.
Han går hit (som Jesus) och vi kan gå dit.
Tron är vårt vip-kort. I syndabekännelsen och bön om förlåtelse som ligger i början av högmässan så tas alla dumheter med, oavsett om vi vet om dem eller inte.
Att man sen kan behöva ta upp någon speciell sak med en präst och bikta bort den särskilt är inget fel. Sånt behövs också ibland.
Så jag ser inte det som att vi drev Gud till att offra sin son. Jag ser det som att Gud bytte strategi.
Det är svårt att få någon helhet när man skriver i en sån här liten ruta. Hoppas jag fick med det jag tänkte.