30 april 2010

Majbrasa

Sista april.
Det är vårvinter i Tärna.
Snö överallt, men dagarna är varmare och längre.
Alla drar ris och träskrot till brasan nedanför prästgården vid skolan.
På kvällen samlas byn och firar.
Kören sjunger och det är så fint. Pappa leder kören, och Mammas röst hörs bland de andra.
Förutom de vanliga vårsångerna sjungs en vacker sång i moll. Den heter Ett bondbröllop.Den sången fångar upp hela det stora fjället och dess karga trygghet. Och barnet följer gnistorna med blicken, de kastar sig högt upp mot den ljusa vårhimlen.

Men brasan brinner ner så sakteliga, och alla vuxna går hem för att dricka kaffe hos varandra.
Vi barn stannar kvar för att vakta elden.
En ilsken glöd brer ut sig över marken där elden tidigare lågat.
Någon av de större pojkarna kommer på idén, att vi ska se vem som törs springa längst in på glöden. En och en tar vi sats och springer in nån meter över glöden och så ut igen.
Så även jag fast jag är bland de mindre och klumpigare. Ulla gör det inte.
Hon är rädd.
Jag tar sats och springer på mina gummistövlar från snön in över den rödgula glöden.
Hinner se nån järnring eller järntråd ligga där,
sen snavar jag och faller inne i brasan på glöden!
Tar emot mig med vänster hand…!
Det bränner och gör jätteont, men jag kommer fort upp igen och ut ur brasan.
Rädd för att jag ska ta eld helt och hållet, rusar jag ut i snön och stoppar handen i snön,
gnuggar den hårt mot den hårdtrampade snöskorpan som för att släcka den.
Och skriker. Ulla springer fram och tar med mig upp till prästgården, där de vuxna är.
Och sen bär det iväg till sjukstugan, där doktor Eriksson tar emot
ganska surmulen över att få valborgsmässoafton förstörd.

Handen ser förfärlig ut på insidan. Hela handflatan är stekt och flådd.
Skinnet har dragit ihop sig till små öar,
som doktor Eriksson klipper bort med en sax som är böjd.
Mamma hjälper mig att inte skrika.
När allt skinn är bortklippt, smetar han på en salva som heter F99. Mycket.
Tuben är grön och vit och salvan luktar gott.
Doktor Eriksson lindar om handen tills den är ett enda stort vitt paket.
Och sen går vi hem. Jag kan på avstånd se majbrasans onda öga.

Lukten av F99 har jag kvar.
Det lukten läkte ihop min vänsterhand, och det gick rätt fort.
F99 är bra när man har ramlat i en majbrasa.

9 kommentarer:

  1. Bra att veta, men inte ska vi väl ramla i kvällens brasa ?

    SvaraRadera
  2. Åh, jag skulle vilja ha den sortens salva som hjälper när man ramlar in i alla sorters eldar. Såna som svider och bränner fast det inte syns. Har du namnet på någon sådan salva? Tips emottages med tacksamhet.
    ... och så skriver du så fint att man både ler och blir varm!

    SvaraRadera
  3. Minns en annan valborg på annan ort. Jag stod i kören och sjöng medans mina galonisbarn fastnade i leran nedanför ... Som tur var fanns andra vuxna som kunde dra loss dem ...

    SvaraRadera
  4. Vilket läskigt och samtidigt fint minne. Mina valborgsaftnar pulsade vi ner till brasan i meterdjup snö. När mamma och pappa gick och lade sig brukade jag elda alldeles själv.

    SvaraRadera
  5. Det där var en ruskig händelse. Kommer fortfarande ihåg att jag inte kunde tro det hemska som just hade hänt... Men du har fångat händelsen i en jättefin berättelse. Tack, bror! Ulla

    SvaraRadera
  6. Jo, en sak till: Ibland tror jag att barndomen var farligare på vår tid. Du svedde handflatan, Annika stoppade handen i köttkvarnen (oroas inte kära bloggläsare, densamme doktor Eriksson sydde ihop henne också!), och jag hade änglavakt mer än en gång, som t.ex. när jag hoppade från Lindgrens balkong. Och var det inte Jan-Erik som studsade från gren till gren från toppen av en jättebjörk? Och klarade sig. Har jag fel? Ulla

    SvaraRadera
  7. Nej du har så rätt, jag minns också hur han föll. Ja det var tider det...

    SvaraRadera
  8. Vilken fin betraktelse, om än hemsk. Att falla i elden måste vara skräckfyllt. Och en bränd hand måste göra ont! Vilken tur att salvan fanns

    SvaraRadera
  9. Hemska saker! Hade aldrig hört talas om salvan.

    SvaraRadera