Musikminne

Dagen före Valborgsmäss.
Vi drar ut till stugan för helgen
och tar med oss några skivor.

Bl. a. Petterson-Berger,
min hjärtebroder,
som sätter toner på all min längtan i vårtid.

Jag sätter på skivspelaren och börjar med middagen.
Samtidigt dras förhänget bort
och jag är för längesedan.

Irmelin Rose,
Jungfrun under lind,
Intet är som väntanstider...

Faster Lisa
och Pappa vid pianot
nån gång på sextio- eller sjuttiotalet.

På den tiden kunde man sjunga P-B utan att rodna.
Och det gjorde dom,
Pappa vid pianot och hans syster Anna-Lisa Pleje som solist.

Men inte på estraderna eller i kyrkorna
utan hemma i Bastuträsk, Bjurholm,
eller hos oss i Ramvik,

på fullaste allvar,
vilket gav mig en känsla för Pettersson-Berger
och för Pappa och faster Lisa som musiker.

Någonstans i bakgrunden lekte kusin Tomas,
helt obekymrad om släktrelationer eller sitt öde.
Men han fick Farmors absoluta gehör och hela Norrland.

Tomas Pleje förstod i sinom tid sin kallelse
och gick vägen som sin mormor,
genom musiken till Gud.

Hans mors sopran
i den himmelska kören
sjunger ännu P-B:s romanser.

Intet är som väntanstider.