Varför gjordes inte i inledningen till musikalen någon som helst anspelning till att vår kyrka räknar alla döpta som medarbetare, att Gud kallar oss alla till tjänst, eller att kyrkan har ett treledat ämbete: biskop, präst, diakon och att föreställningen kan gälla fler än präster?
Det handlar om eftersmaken. Känslan av exklusivitet. Prästen! Som om inte alla diakoners och diakonissors kamp för sitt erkännande i kyrkan var något att respektera och uppmärksamma. Eller de icke vigdas plats i våra församlingar. Kvinnokampen inom kyrkan har inte bara med prästämbetet att göra utan också med de andra funktionerna/yrkena.
Beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor berör mer än prästerna. Som jag sade igår handlade det mer om en allmän trend i samhället än om vad som rörde sig specifikt inom kyrkan. Tänk om detta i och för sig viktiga jubileum hade saluförts som en kvinnosak i stället för som en prästsak? Då hade vi troligen sett en markering av olika kvinnliga kyrkoarbetares insats och ställning i kyrkan i stället för bara prästernas. Tänk om jubileet hade belysts i föredrag av en biskop, en präst och en diakon..? Nu handlade det bara om den begränsade tjänst i kyrkan som prästen utför, och den är nu bara en del av något mycket större.
Varför tror vi präster att just vi är så viktiga..?
Ja varför är det så?
SvaraRaderaSpeciellt eftersom präster väl skulle vara herdar. Och herdar går i allmänhet bakom sin flock... och blir arbetslösa om ägaren till fåren slutar ha får...
Alltså om det är så att den gud du tror på äger fåren och du är satt att vara herde är du helt i händerna på ägaren som godtyckligt kan låta bli att hålla får just där du bor.... typ.
Eller har jag missat något nu igen?
När jag såg föreställningen så var det inte prästens exklusivitet som berörde mig, utan frustrationen.
SvaraRaderaKarins mormor hade fått kallelsen av Gud att bli präst. Men kyrkans kallelse fick hon inte. Hon hamnade emellan de motstridiga viljorna. Och den viljan hon hade själv fick hon inte följa heller.
Ja, "musikalen" handlade om kallelsen till präst rent konkret. Men jag tror det går lätt att göra "parallellmusikaler" om andra liknande frustrationer: barnlöshet, arbetslöshet, uppehållstillståndslöshet, intagningsspärrar för andra yrken (ska man bli läkare t ex så måste man ha både maxbetyg och tur i lottning), ...
Elfrida från Visby t ex. Hon som så småningom blev Sveriges första, och hittills enda, kvinnliga domkyrkoorganist. Först ville hon jobba vid telegrafen, har jag för mig, det var några år sen jag läste om hennes historia. Men se det gick inte för hon var inte man. Hur det nu var så ordnade det sig. Men sen var det ungefär samma krångel för att få bli organist.
Samma situation existerar ju nu också i antagningskonferensen. Alla som fått kallelsen av Gud får inte kyrkans kallelse. Frustrationen kvarstår. Och det gäller, vad gäller a-konferensen, både prästaspiranter och diakonaspiranter.
Det kan gälla (dom)kyrkokörsångaraspiranter med, även om den uttagningen sker i annat forum.
Hur mycket kan man skriva i den här rutan? (Hur länge orkar jag skriva?)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEbba: Nej, som alltid är du rätt träffsäker.
SvaraRaderaCecilia: Ja visst handlade musikalen om det du skriver om. Och den var stark och bra. Mitt inlägg diskuterade hela upplägget av helgen.
När jag läste inbjudan till denna helg anmälde jag mig direkt. Det lät som viktiga och intressanta dagar. Jag blev mkt förvånad när vi samlades och jag såg hur få vi var, visst var vi många men jag trodde vi skulle vara fler. Jag blev ännu mer förvånad när jag insåg att majoriteten av alla var präster. Var fanns alla andra? Jag tyckte att inbjudan vände sig till alla. Även om jag inte är präst så gav dagarna mig mycket och jag tänkte inte på att det var prästens roll som fanns i fokus. Jag såg det mer som en struktur som lyftes fram i ljuset, en kamp som varat under många år som nu börjar befrias från sitt ok. Oket att vara kvinna och inte få plats i "systemet". Jag tycker att dagarna har gett så mycket värme och hopp, oavsett vilken roll vi har inom kyrkan. Men jag tycker det är intressant att följa dina reflektioner och hur olika vi kan uppfatta olika situationer.
SvaraRaderaMen...?
SvaraRaderaJag hänger inte med i resonemanget... Att vara kvinna och känna kall att tjäna som diakon har inte mött glastak. Att vara kvinna och känna kall till att tjäna som präst har sannerligen varit att möta det berömda glastaket. Och som jag har förstått det så är det just krossnadet av detta glastak som har hindrat kvinnor genom historien (inom massor av områden) som uppmärksammas i och med detta firande.
Jag var själv inte med under helgen och vet inte hur tongångarna har gått. Däremot känner jag väl till Kallad -om längtan. En musikföreställning som både handlar om just längtan, om orden som Augustinus sa: "Din innersta längtan är också Guds innersta längtan" och föreställningen handlar också om människoöde, hur maktstruktur hindrat längtan från att bli till verklighet.
Jag tror inte att präster är mer värd än någon annan. Jag tror inte heller att präster är mindre värd än någon annan. Jag tror att när upprättelse har skett så kan det få uppmärksammas. Om inte för annat så för att förhindra den växande historielösheten som breder ut sig i en del kretsar (säger hon som möter olika strömningar i och med teologistudierna).
Gabrielle
En annan fundering.Om Jesus skulle levt nu... skulle han då (om han velat) ha antagits och ansetts vara lämplig? Eller skulle han avvika för mycket från svenska kyrkans lära och tradition?
SvaraRaderaBra fråga, Ebba.
SvaraRaderaJag såg Gardells senaste "Åh Herregud" igår på svt play. Han påpekade att kristna åsikter inte nödvändigtvis skulle vara Kristi åsikter. Av det resonemanget kan man ställa mängder av följdfrågor.
Helgen som sådan kan inte jag heller ha någon åsikt om eftersom jag befann mig på examinerande seminarium under tiden.
Ebba, om Jesus hade levt nu hade han självklart följt den judiska traditionen från sin tid och blivit förvånad över all pompa och ståt och att han och inte 'Guds rike på jorden' blivit så central i somliga kyrkor. Han hade blygts över all uppståndelse (no pun intended).
SvaraRaderaIntressant artikel om hur man sett den historiske Jesus under olika skeden:
http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/religion/jesus/tikkun.html
Mvh,
A-K Roth
Jan, jag såg denna föreställning hösten -08 i Östersund och blev så berörd att tårarna bara strömmade. Blev berörd av hennes öde, att ha en sådan otrolig längtan men inte få bejaka den.
SvaraRaderaMen blev oxå berörd för min egen del. Dock handlade det inte om att bli präst eller inte. Jag kände istället så starkt - vad är min stora längtan, som jag/situationen har tryckt ner?
Den föreställningen gav mig en knuff att ta reda på det ..
Tyckte alltså föreställningen handlade om undertryckt längtan/kallelse, inte egentligen präster..
Vilka kloka kommentatorer jag har. Tack för hjälpen!
SvaraRaderaEn rättelse: Elfrida Andrée blev som 26-åring domkyrkkorganist i Göteborg 1867 och därmed Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist, men det har funnits andra senare även om det dröja ända till 1988.
SvaraRaderaFör övrigt tycker jag att det är lite avslöjande när människor skriver "Om Jesus hade levt nu då...". Påsken som vi ju nyss firat visar att som kristen kan man inte säga så - vi vet ju att Jesus faktiskt lever och verkar här och nu.
Det tycks som det senaste 50årsfirandet blev nästan lika floppartat som det upphaussade ståhejet för två år sedan. Att sedan "chefsteologen" Christina grenholm lyckas hålla ett helt föredrag om det välsignelsebringande med kvinnliga präster uttan att nämna Jesus tycks tyvärr alltför symptomatiskt...
Ja det där med avslöjande.... du vet, jag som skrivit det är inte kyrklig eller räknar mig till de kristnas skara - så jag tycker nog att jag kan uttrycka mig just så. En annan sak är väl om de människor som tror på uppståndelse och himmelsfärd säger så, då kanske man behöver uppsöka någon lämplig själasörjare?
SvaraRadera