Idag smörjer vi kråset med semlor och OS-segrar.
I morgon börjar fastan, avståendets och prövningarnas tid.
Hoppas ingen har nämnt det för våra atleter i Vancouver...
Dom får gärna fortsätta fira fettisdagar åt oss.
Men nu är det dags för mig att möta askonsdagen och fastetiden.
och rikta mina ögon mot honom som nu börjar gå mot Jerusalem.
Det är jag som i morgon skall leda askonsdagsmässan i domkyrkan.
Det känns lite stort att starta det här loppet som börjar i säck och aska,
men som om fyrtio dagar kommer att sluta med en dunderseger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men om den där Jesus vann redan för två tusen år sedan, varför ska man då fasta och ha sig? Kunde man inte gå direkt på firandet?
SvaraRaderaHalva nöjet med en fest är ju att ställa in sig på den, planera den, bestämma vad man ska ha på sig osv. I kyrkan finns det en dold symbolik i sånt här som fyrtio dagar och i att fasta, avstå något under fastetiden. Jag följer symboliskt Jesus upp till Jerusalem. Det är ett sätt att aktualisera det han gjort för mig, ett sätt att återuppleva de händelserna. Det är det som är vitsen med kyrkoårets dagar. För mig betyder det mycket.
SvaraRadera