30 november 2009

Faddergala??

Jag blir riktigt arg.
Med enorma pengar köper en biståndsorganisation programtid i TV för en faddergala. Beställaren kan med sin ekonomi mycket väl sopa mattan med alla andra aktörer på insamlingssmarknaden i Sverige.

Samtidigt börjar vår kyrka sin julkampanj för Hela världen, Svenska kyrkan internationella arbete. Under temat Nu tändas tusen juleljus vill kyrkan lyfta fram barnens situation i vår värld. Men vad har vi för chans? Ingen. Tevegalan får säkert in långt mer pengar på en kväll än vår kyrka under en månad.

Och ändå måste jag få säga:
Jag är stolt över att Svenska kyrkan inte håller spektakulära faddergalor för sina givarmedel!

Svenska kyrkan satsar hellre på en hel bys utveckling än på ett utvalt barn i byn. Varför? Lutherhjälpen provade på sin tid att ha fadderbarn, men övergav det. Man märkte att det lätt skapade orättvisor och avundsjuka när ett barn blev utvalt i en by. Barnet fick pengar och gåvor, säkert givna i god tro, av omsorg och med gott syfte. Men de andra barnen då? Familjen blev snart illa sedd i sin omgivning av dem som ingenting fick. Och ingen i byn förstod varför just denna familj blev utvald. Jo, egentligen förstod man, men det fick inte sägas, inte inför kamerorna... Och i slutändan har ingen utveckling skett utom av hat och misstro.

Svenska kyrkan har valt en annan insamlingspolicy. Vi satsar hellre på kollektivet än på individen, på byn i stället för på en enskilde. Vi låter alltid vår lokala samarbetspartner styra valet av mål för utvecklingshjälpen från Sverige. För i utvecklingsarbetet handlar det alltid om samarbete, vad människorna i utvecklingsländerna kan åstadkomma tillsammans, inte vad en enskild givare med sin ekonomiska makt lyckas förverkliga.

Vad en faddergala kan åstadkomma är ett glamouröst och oproportioneligt fokus på en speciell artist eller annan person, som genom sitt givande har lyckats hjälpa en enskild från fattigdom till framgång. Och vad signalerar det? Jo att lycklige, den starkare vinner. Att den utsatte inte har en chans.
Svenska kyrkan vill med sin kanske lite tråkiga insamlingspolicy ställa sig på de utsattas sida. På deras sida som inte blev utvalda av TV-teamet eller superartisten, men som är människor ändå.
Genom att satsa på utvecklingshjälp för en hel by eller stadsdel i t.ex. Addis Abeba eller San Salvador, kan vi få vara med och hjälpa hundratals, ja tusentals hjälpbehövande i stället för en enda.

En faddergala kan säkert få oss att känna oss goda och generösa, men det är inte det som är viktigt. Det viktiga är vad våra insatser ger för resultat på långt sikt.
Må vi besinna det.

5 kommentarer:

  1. BRA, JAN!! Håller med om vartenda ord!

    SvaraRadera
  2. Mycket klokt sagt! Håller verkligen med dig

    SvaraRadera
  3. Jag håller med dig, utifrån att jag såg en snutt av galan och tyckte att den var "för mycket". Jag gillar inte dessa galor, det blir ett vi och dom tänkande. Vi som har det så bra, vi skänker en slnat till "dom där", då är vi duktiga. Sen kan vi frossa resten av året. Jag har själv ett fadderbarn, som bor på ett barnhem i Bolivia. Det känns bra men visst, håller med dig om att det är ännu bättre att hjälpa en hel by. Rättvisemärkta prod. är något som jag också tycker är positivt, där hjälper vi inte dom med en punktinsats, där stöder vi projekt. Men det går trögt. När och hur ska vi kunna lämna denna vi och dom mentalitet som råder?!

    SvaraRadera
  4. Om man själv varit en som i andras ögon inte är värd något blir det här ännu viktigare.I de flesta "hjälpprogram" finns kriterier som avgör vilka som får hjälp, alltså vilka det är "värt att satsa på" De andra får vackert fortsätta stjäla, fnaska och tigga. för att de just stjäl, fnaskar och tigger - dvs inte är värda att satsas på.

    SvaraRadera