En gång var det fel att vara vänsterhänt. Högernormativiteten gällde.
Halta och lytta var en skam, utvecklingsstörda skulle gömmas undan i vrårna.
Det var också fel att prata tornedalsfinska i skolan. Svenskan var det enda rätta språket. Sen lärde vi oss att somliga föds vänsterhänta och utvecklas bäst om de får fortsätta vara det. Och att tornedalingarna måste få tala sitt miänkielä för att de är födda med det. Att olika funktionshinder finns, att de som bär på handikapp inte får skuldbeläggas eller diskrimineras. Fördenskull sprids inte vänsterhäntheten som en löpeld, och tornedalsfinskan är inget handikapp, och inte heller något hot mot svenska språket.
Idag vet vi att några faktiskt föds homosexuella. Och måste få vara det. Homosexualitet är ingenting man väljer. Den bara finns där liksom vänsterhäntheten. Om vi öppnar äktenskapet för dem, så betyder inte det att heteronormativiteten sätts ur spel. Samhällslivet är ändå uppbyggt på heterosexualitetens grund, liksom hushållsverktyg normalt görs för högerhänta.
Vad ska vi lära våra barn i skolan? Ja varför inte att den allra största delen av mänskosläktet har en heterosexuell läggning, medan en liten del är homosexuella. Båda läggningarna finns och alla människor har samma värde. Och att det är viktigt att ungdomarna försiktigt och ansvarsfullt söker sin egen sexuella identitet.
En och annan bloggkommentar jag har fått har en underton av skräck, av en panik som om Harmageddon står för dörren i och med kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Som om alla kulturbärande normer med ens sätts ur spel. Som om hbt vore en farlig pandemi.
Äktenskapet är inget nytestamentligt sakrament. Jesusordet "Därför skall en man lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru..." är inget äktenskapets instiftelseord. Jag ser inget problem med att även andra bibelord kan användas i vigselakten för att stryka under kärlekens och trohetens betydelse i vårt samliv.
Det kyrkan nu gör uppfattar jag som att den öppnar en viktig dörr för en länge föraktad grupp. Kyrkan visar att hon står för långsiktiga trofasta relationer mer än för tillfälliga kontakter. Hon bejakar mångfalden i Guds skapelse och säger att även de homosexuella har rätt att med Margareta Melin bedja:
Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand.
Läs gärna K G Hammars krönika i DN häromdagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet du att det här känns riktigt skönt att läsa. Mänskligt. Upprättande och ... ja rent evangeliskt faktiskt.
SvaraRaderaDu Jan. Ingen skräck och panik här inte. Bara djupt allvar. Har du hört talas om något som heter bisexualitet? (Begreppet används av någon anledning mindre ofta just i den kyrkliga debatten). Min 16-åriga samhällselev talade häromåret glatt om "sina många bisexuella vänner". Det blev en liten väckarklocka för mej, som så länge glatt öppnat för pastorala undantag för en utsatt grupp (märkligt att jag ska fösas in i nån sorts homofob-fack bara för att jag inte applåderar det här sista steget?). Jag insåg, precis som när jag läste om antikens Grekland, att det här inte bara handlar om en viss definierad grupp utan för många också om ett val. Ett val jag som politiskt liberal vill tillåta så länge det är vuxet och frivilligt, men där som jag som kristen och i kyrkans sammanhang inte KAN säga att det är egalt vad man väljer. Säger du det, Jan?
SvaraRaderaDet som är oroande med det nya "kärleksparadigmet" är ju att det blir närmast hopplöst att framöver säga nej till NÅGON vuxen, frivillig konstellation. Äktenskapet man+kvinna gick ju att definiera som det sociala uttrycket för det biologiska faktum att vi härstammar från en man och en kvinna, och som ett sätt att könskvotera föräldraskapet 50/50 - men när vi nu släppt det får åtminstone jag svårt att dra nån ny gräns. Fast det är kanske just gränslösheten vi ska sträva mot (inom vuxet/frivilligt-paradigmet givetvis)?
Sen inser även jag att reformen uttrycker en i sej positiv förbättring av attityden till homosexualitet. Det är inte den mer förstående attityden jag vill ha bort, utan slutsatsen att kyrkan måste utplåna sin undervisning om man+kvinna som Guds "Plan A" för den som vill bilda familj. (Bara för att den som inte kunde tända på det motsatta könet riskerade att känna sej sårad och annorlunda ska det nu bara talas om "två personer" i vigselritualen och inte antydas minsta tanke med just man+kvinna i skapelsen). Eller att Gud skulle ha någon särskild tanke med just en pappa (jfr Hammars artikel). Känner du dej själv helt bekväm med queer-tänkandets genombrott, Jan?
SvaraRaderaJan, det är lite med dig som med Jesus; förstår att liknelser kan vara tillgängliga och talande, som ger perspektiv och hjälper människor att förstå budskap som önskas lyftas fram.
SvaraRaderaBra.
Gabrielle
Jag vet inte var jag egentligen borde lägga den här kommentaren, men tar översta ämnet.
SvaraRaderaHar ni sett senapsfrön blogg. Intressanta reflektioner kring äktenskapsfrågan.
Ja visst är det intressanta reflektioner på Senapsfröbloggen. Redan på Platons tid ansågs det ju att två män tillsammans var mer passande ihop än man och kvinna (som ju mer var en avlingshistoria på den tiden). Jag har läst många spännande tolkningar, bl.a. hos Lars Gårdfeldt och Karl af Hällström, av Jonatans och Davids relation, för att inte tala om Ruts och Noomis. (Eller Jesus och Johannes´?).
SvaraRaderaNåväl, att tänka fritt är stort. Men den som vill följa Jesus och företräda en kristen kyrka, borde kanske tänka sej för både en och två gånger innan han/hon tar bort Jesusorden om äktenskapet ur ordinarie vigselritual eller pillar i dem för att göra dem könsneutrala. Så blir det visst nu ungefär:
"Därför ska en person överge sin far och sin mor, f´låt sina föräldrar (det kan ju vara sin far och sin far eller sin mor och sin mor), för att hålla sej till en annan person."
Jan, apropå din utvecklingshistorik: nu gömmer vi inte bara undan utvecklingsstörda i vrårna. Nu tar vi ofta livet av dom istället, även i en ålder då mera önskade barn redan blivit "fridlysta" (det är nämligen tillåtet ända in i andra hälften av graviditeten). Jämför http://www.aftonbladet.se/wendela/article6007949.ab Men det kanske inte passar in i kyrkans bild av "allmänt framåtskridande"?
SvaraRaderaOch den här gången är det sannerligen inte Rfsl jag klagar på, utan en kyrka som inte klarar av att signalera (vråltuta!) att det juridiskt tillåtna kan vara moraliskt fel. Det är enligt min mening INGEN moralisk skillnad på att ta livet av ett foster med Downs och att sätta ut ett nyfött handikappat barn i skogen som för 1000 år sen. Vi gör det lite tidigare och elegantare bara och lägger den dödade ungen på silverfat. (Läs mammans egna reaktion!). Heterosamhället är sjukt, det håller jag med om!
PS. Du Jan och biskop Tony kanske har rutit tydligt och uthålligt mot den här utsorteringen. I så fall ska ni ha beröm, inte kritik. DS.
Jag är också bekymrad över att vi idag sätter ut barn i skogen som för tusen år sedan. Men sånt gör nu den märkliga stam som vi som missionärer är kallade att arbeta hos och förmedla evangeliet till.
SvaraRaderaHur blir vi mest trovärdiga hos denna stam...?
Jan
Ett sätt är nog att älska människor mer än handlingar. Att se smärtan hos dom som inte lyckas vara präktiga nog att ta hand om sina barn, varken födda eller ofödda...och inte fördöma dem som väljer kylan framför värmen kanske. Att helt enkelt fatta att det är svårt att vara människa, och att bästa hjälpen är att försöka underlätta för varandra snarare än att förakta dem som faller utanför det man själv tycker är rätt. (Säger jag och vet att jag själv är usel på att gilla folk med åsikter som avviker från mina egna. Men jag menar det ändå)
SvaraRaderaEbba, så stort tack för dessa ord...Jag tror inte bara du beskriver ett sätt här, utan det enda sättet...Sedan, just för att vi är människor, lyckas vi inte alltid. Men vi kan ha det som måttstock istället för att ha måttstocken att vi äger en sanning!
SvaraRadera"Ett sätt är nog att älska människor mer än handlingar. Att se smärtan hos dom som inte lyckas vara präktiga nog..."
"Inte fördöma"
"Det är svårt att vara människa"
Kanske Jan så använder jag nu din blogg för att uttrycka minåsikt, men jag hoppas du har överseende! Jag tycker om det här inlägget och håller med Ebba om att det upprättar! tack.
Det är bara roligt när bloggandet får bli ett samtal. Jan
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera