Efter att ha läst alla griniga kommentarer över förra inlägget, känner jag för att skriva
Surströmming.
Jag har nämligen ätit surströmming idag med min gode vän från Sydafrika. Efter kyrkan följde han med oss till stugan där vi öppnade en burk Söderbergs från Ulvön.
Han är svenskare än jag på den punkten, vann över mig med 6-4.
Lule-bon våran åt matjessill...
En härlig känsla, att sitta hemma i Sverige i en röd stuga med vita knutar med en surströmmingsklämma i hand och prata om den kyrkliga situationen i vårt vänstift långt borta. Så nära kan det vara till Sydafrika.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Surströmming luktar !!!.....passar en surkart, som känner för att släta över Sur-strömmningen.
SvaraRaderaAha, bjuder du på rutten fisk till en långväga gäst?
Surströmming har jag aldrig ätit.
Ja, surströmmingen är förbrödrande, Jan - men skiljer oss samtidigt radikalt från andra. Ungefär som äktenskapsfrågan kan jag tänka ibland.
SvaraRaderaNåväl, surströmming kan vi i varje fall äta ihop. (Men det där med matjessill åt surströmmingsvägrare har jag alltid tyckt vara en bra idé - mycket mer passande än varmkorv).
Hälsningar från grinige Andreas som har svårt för matjessill ;o)
PS. Bodde i Örnäsets församling hela 80-talet. Åt på den tiden mest Kallax-surströmming. DS.
SvaraRadera