Jag ser ett teveprogram ikväll medan jag plockar ihop påskpyntet.
Hur mycket är klockan? heter det och handlar om begreppet tid.
Summan av kardemumman är, att det vet vi inte utan att veta vad det är vi mäter.
Summan är att enligt Einstein beror tiden på var vi står och hur fort vi färdas,
för massa och hastighet påverkar tiden.
Men enligt kvantfysikerna händer rumtiden nu och alltid.
Det kan då betyda att mitt liv redan finns som dåtid, nutid och framtid.
Någon siar sant om vad som skall ske, för det sker ju redan nu.
Och våra döda finns nära, fast utom räckhåll, och ändå här?
Mitt livs dåtid finns i nuet liksom min framtid.
Evigheten får med ens vetenskaplig relevans.
Vad var det Bibeln sa: För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år.
Betyder det då att mitt liv är förutbestämt?
Ja, kanske Einstein skulle säga, kvantfysikerna kanske nej.
Du skapar själv din framtid genom att avslöja den.
Tankarna blir lite extra snurriga efter ett sånt här program,
och jag undrar:
Hur länge ska du klara dig, Gud?
De talade också om att vårt nuvarande universum är 13,7 miljarder år gammalt.
Alltså är svaret på tidsfrågan:
Klockan är 13,7 miljarder år.
Det finns de som hävdar att det måste ha funnits något före skapelsen, före Big bang.
Att Big bang kan ha varit en kollision av två dimensioner.
Ja Gud vet..., om han/hon nu finns.
Är du inte snart färdigutredd, Gud, och lagd åt sidan?
Av världen, av kyrkan,
ja kanske även av mig..?
-Icke är det väl jag, Herre?
Jag vill inte vara en Judas,
men förnuftet ställer sina frågor till tron.
Gud, jag söker dig.
Finns du där bland skuggor och frågor?
Eller uppfinner vi dig hela tiden för att klara vår ångest?
Bäst jag lämnar filosofin och återgår till påskpyntet.
Jag avlägsnar påskvipporna från riset och slår in hönsfamiljen.
Lägger påsken i lådan och bär upp den på vinden.
Kanske påsken inte alls är förbi utan händer just nu.
-Han är inte här, han är uppstånden.
"Du som lever, lider på jorden nu.."
Om allt händer här och nu i rumtiden,
vad spelar det då för roll om Kristus dröjer?
Då har han ju redan kommit tillbaka.
Från framtiden.
Till mig, mina förfäder och till mina barnbarn.
Nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
OJOJ - det hisnar... Men spännande ändå med dessa tankar....
SvaraRaderaJättespännande tankar... Pastor Sara sa i sin påskdagspredikan att kanske det större påskmiraklet, det som är värt att fundera över, inte är om graven verkligen var tom, om bindlarna verkligen låg där, och hur hade det hela kunnat gå till, utan att Maria kände igen Jesus i trädgårdsmannen när han tilltalade henne, senare Emmausvandrarna och lärjungarna i sitt instängda rum...och andra efter dem... och vi? -- Jesus, hjälp oss känna igen dig där du finns mitt ibland oss, mycket levande! Ulla
SvaraRaderaJa visst svindlar det?
SvaraRaderaFörsök förstå evigheten, den som kan.
Jan
Vad får mig att tänka på hebreiska verbformer ...?
SvaraRaderaFörklara, Cecilia!
SvaraRaderaDet här med att perfektformen både kan betyda något som varit och något som kommer att bli. Och ibland så använder man perfektformen för att även beskriva något som är. ("Jag kände dig" betyder att jag känner dig nu för jag lärde känna dig förut.) Äh, du har större experter på närmre håll ...
SvaraRaderaJag får en känsla av att tempus inte är så viktigt i Guds värld. Det får bli som det kommer sig. Antingen händer det eller så har det redan hänt, eller så håller det på att hända, om och om igen.
Jag tänker att om Gud står utanför tidsdimensionen så är ju all tid samtidigt, eller inte alls. Eller lite här och var. Eller lite huller om buller. Inte för oss, men för Gud.
Man frågar inte hur högt eller brett eller fort en längdhoppare hoppar. Och ändå hoppar h*n de dimensionerna också. Nä, det var kanske inte nån bra kommentar det där sista. Men klurigt på sitt vis.